Lillan

Om du någonsin säger, "Fan vad du är extrem ottow."
Då gissar jag faktiskt på att du aldrig träffat stormvinden i mitt liv? Ämma.

Världens finaste och mysigaste flicka, som även är den mest extrema och ett energiknippe.
Kan du tänka dig in i att ha känt en av dina närmaste vänner i elva år? Det har jag. Och jag kan fortfarande lite på henne så mycket att jag kan lägga mitt liv i hennes händer och jag vet att hon aldrig sårar. Hon skulle aldrig ens släppa min hand om jag ramlar eller om jag gråter torkar hon mina tårar.
  Jag vet inte vad jag skulle vara idag utan henne, så mycket har hänt oss att jag nu känner att banden mellan oss är obrytbara. Vi har haft våra tvister, skillnader som kommit upp till ytan, vi har haft pauser ifrån varandra, vi har varit oskiljbara. Alltid stått där intill den andra när det verklgien behövts. Allt gott, allt ont har vi lyckats ta oss igenom tillsamamns.
  I mellanstadiet var det ett tag när klassen vände sig emot henne, vände sig även emot mig när jag ställde mig intill henne. Hon var ju trots allt anledningen till att jag kom till skolan. Nu går vi på olika skolor, ses kanske varannan månad av en slump någonstans. Men de stunderna känner jag verkligen alla minnen komma fram, hon betyder så mycket för mig. Även den där stunden när man bara får ett leende och ett skratt från henne vet man att vänskapen består.
Hon är en av anledningarna att jag är den jag är idag, och det är jag evigt tacksam för. Jag kan fortfarande se dig framför mig när du var liten, då vi lekte i snön, var påskkärringar eller bara satt och pratade utanför idrotten.
Du betyder världen för mig.

Ämma, du är verkligen en stormvind i mitt liv, den som alltid kan få mig att må bra, den som alltid ställer upp och den som kan offra allt för det här bandet.
Jag älskar dig