Hemma igen...
Nu har jag haft min paradis vecka i grekland.
Snabb sammanfattning:
Sol och värme. shopping och glassar. Pool och hav. Foton och musik.
Varma kramar och onda avsked.
Är du nyfiken på mer specifikt vad som hänt och vad jag har vart med om, då vet du förmodligen var jag finns att nå.
Nu är jag iaf hemma igen, igår mådde jag verkligen inte bra, hade så ont i huvudet att det flimrade framför ögonen och jag var spyfärdig hela dagen. Natten blev lång varm och sömnlös, och morgonen bjöd bara på klibbig rygg och tårar. Jag vill inte må så här!!
Idag har jag iaf varit hemma, försökt få tag i läkarn men inte kommit fram, imorn blir jag nog hemma med, åker till skolan, gör mitt nationella prov på morgonen och sen hem till sängen igen, så orkar jag nog gå hela dagen på torsdag. (nog för att hela dagen, det motsvarar mitt nationella prov i matte b som håller på i 4 timmar) men jag kan förhoppningsvis må så bra att jag kan haffa åsa nere på stan innan hon ska hem och ta en fika och berätta mer om min resa och så mycket mer.
Jag insåg en heldel när jag var borta, långt från mitt vanliga kaos till liv och utan minsta kontakt hem.
Ja okey, nu är det säkert mer än en som tittar in här från bilddagbokens länk.. Men shit the same!
Så mycket har hänt detta året inom allt utom skolan att jag vill knappt tänkte tillbaka. Men jag kom på det, jag måste minnas, jag måste det för att kunna gå vidare.
Så här kommer lite av det som hänt under 2007 och fram till nu på 2008 utanför skolan..
-Förra året hade jag min bästa vän vid min sida, som stöd när jag kom och tänka på vännerna som omkom i tsunamin. 2 månader senare, tog denna personen ett avstånd från mig, slutade prata med mig och gav helt enkelt upp hela livet. vi tappade kontakten helt och jag fick höra från dennes bror att han tagit livet av sig.. Det var under den tiden jag gick i nian på valsätra fortfarande...jag minns fortfarande känslan, tårarna började rinna och jag var tvungen att gå hem. Sen så kom den underbara Åsa så nära mig som jag behövde en vän, hon visste och vet än idag allt om mig. Nästan lite för mycket, hon känner mig bättre än jag själv gör.
-Jag hittade en kärlek i killen jag blivit så bra kompis med, efter en helg tillsammans var allt självklart. En middag ute på fredagen, match på lördagen och match på söndagen. Allt var så självklart, och jag tror att allt som hände den helgen, det är bara du och jag som vet! Jag var lycklig. Flera dagar, flera veckor flera månader.
Sen vet jag inte vad som hände... Allt förändrades, allt blev kallare, vi gick till att bara vara vänner igen. Och jag ber fortfarande om ursäkt för det.
-Jag hade en svacka och insåg hur mycket jag verkligen behöver mina tjejkompisar.. Men var var alla? Det var bara Åsa som fanns där som den stöttande klippan.
-Skolan började igen, jag fick kontakt med en kille via en kompis, allt kändes så rätt och bra. Men det var som ett knivhugg när allt förändrades. Jag såg honom med en annan, och inte i en kram då utan med en främmande tunga i sin mun. Där rasade det lilla förtroende för killar jag byggt upp.
-Sen kom den kille som faktiskt höll mig glad såpass länge att jag fortfarande kommer på mig själv med att sakna honom så grymt mycket, vi hade ett par underbara dagar och ja, jag saknar dig. Mitt under denna period, jag började sakta bygga upp ett förtroende igen, jag började känna lyckan igen. Men då får man veta att en av tjejerna blivit slagen hemma och ligger på akuten med allvarliga skador. Man inser att några ytliga vänner är inte allt man behöver, man behöver de där nära vännerna, jag vände mig till min bästa killkompis, som stöttade mig igenom hela höstterminen och såg verkligen till att jag skulle må bättre.
-I julas var det 2 av mina kompisar som körde av vägen med bilen, den ena dog av skador innan ambulansen ens kommit, den andra dog 3 dagar senare av inre blödningar. Jag tappade mitt fotfäste, bägge två var som mina syskon. Jag förlorade dem, hade jag åkt som jag planerat, hade jag åkt dit över nyår som jag velat, då hade jag också suttit i bilen. Det är ren skräck att tänka så.
-Jag fann min tröst i bl.a min killkompis, snart utvecklades det till något som kunde likna att vara på g. Egentligen vet jag inte vad jag ska kalla det nu längre. Inte nu i efterhand. Man kan väl kanske säga att jag tyckte vi var tillsammans men du tyckte inte det. Du var otrogen redan första veckan. Med ditt ex. Jag vet kanske mer än dig om det fallet så jag tar inte upp det här. Men förlåta dig för det, det kommer jag aldrig göra!
Du förstörde så mycket av den jag var och det jag stod för.
-Jag fann en ny vän i henne, någon jag kunde lita på, prata med om allt och verkligen bry mig om. På några veckor så blev hon någon jag älskade. Älskar. Jag brydde mig mer om henne än om mitt eget liv. Men du verkar ha ont av det, att vi hittade varandra så bra. Jag orkar däremot inte bry mig om dina tankar om det hela för du har inget med det att göra längre.
-Förlorade två vänner inom loppet av 3 veckor...Det var svårt, men med hjälp av kompisarna och sömntabletterna så kunde jag klara mig igenom dagarna och sova mig igenom nätterna.
-Jag gjorde ett fel steg. Eller flera. Jag blev kär och sårad. Jag genomgick tydligen ett misstag från andra parten. Jag fick falska förhoppningar. Men allt det hör till det förflutna nu.
Jag behöver inte gå tillbaka, för det är ändå bara jag som bryr mig om det som hände.
Kärleken kommer och går, men vänskapen den består.
Vad skulle jag vara idag utan er <3
Åsa
Sebastian
Ni är verkligen dom två som alltid, oavsett tidpunkt och plats, ställt upp för mig.
<3
Snabb sammanfattning:
Sol och värme. shopping och glassar. Pool och hav. Foton och musik.
Varma kramar och onda avsked.
Är du nyfiken på mer specifikt vad som hänt och vad jag har vart med om, då vet du förmodligen var jag finns att nå.
Nu är jag iaf hemma igen, igår mådde jag verkligen inte bra, hade så ont i huvudet att det flimrade framför ögonen och jag var spyfärdig hela dagen. Natten blev lång varm och sömnlös, och morgonen bjöd bara på klibbig rygg och tårar. Jag vill inte må så här!!
Idag har jag iaf varit hemma, försökt få tag i läkarn men inte kommit fram, imorn blir jag nog hemma med, åker till skolan, gör mitt nationella prov på morgonen och sen hem till sängen igen, så orkar jag nog gå hela dagen på torsdag. (nog för att hela dagen, det motsvarar mitt nationella prov i matte b som håller på i 4 timmar) men jag kan förhoppningsvis må så bra att jag kan haffa åsa nere på stan innan hon ska hem och ta en fika och berätta mer om min resa och så mycket mer.
Jag insåg en heldel när jag var borta, långt från mitt vanliga kaos till liv och utan minsta kontakt hem.
Ja okey, nu är det säkert mer än en som tittar in här från bilddagbokens länk.. Men shit the same!
Så mycket har hänt detta året inom allt utom skolan att jag vill knappt tänkte tillbaka. Men jag kom på det, jag måste minnas, jag måste det för att kunna gå vidare.
-Förra året hade jag min bästa vän vid min sida, som stöd när jag kom och tänka på vännerna som omkom i tsunamin. 2 månader senare, tog denna personen ett avstånd från mig, slutade prata med mig och gav helt enkelt upp hela livet. vi tappade kontakten helt och jag fick höra från dennes bror att han tagit livet av sig.. Det var under den tiden jag gick i nian på valsätra fortfarande...jag minns fortfarande känslan, tårarna började rinna och jag var tvungen att gå hem. Sen så kom den underbara Åsa så nära mig som jag behövde en vän, hon visste och vet än idag allt om mig. Nästan lite för mycket, hon känner mig bättre än jag själv gör.
-Jag hittade en kärlek i killen jag blivit så bra kompis med, efter en helg tillsammans var allt självklart. En middag ute på fredagen, match på lördagen och match på söndagen. Allt var så självklart, och jag tror att allt som hände den helgen, det är bara du och jag som vet! Jag var lycklig. Flera dagar, flera veckor flera månader.
Sen vet jag inte vad som hände... Allt förändrades, allt blev kallare, vi gick till att bara vara vänner igen. Och jag ber fortfarande om ursäkt för det.
-Jag hade en svacka och insåg hur mycket jag verkligen behöver mina tjejkompisar.. Men var var alla? Det var bara Åsa som fanns där som den stöttande klippan.
-Skolan började igen, jag fick kontakt med en kille via en kompis, allt kändes så rätt och bra. Men det var som ett knivhugg när allt förändrades. Jag såg honom med en annan, och inte i en kram då utan med en främmande tunga i sin mun. Där rasade det lilla förtroende för killar jag byggt upp.
-Sen kom den kille som faktiskt höll mig glad såpass länge att jag fortfarande kommer på mig själv med att sakna honom så grymt mycket, vi hade ett par underbara dagar och ja, jag saknar dig. Mitt under denna period, jag började sakta bygga upp ett förtroende igen, jag började känna lyckan igen. Men då får man veta att en av tjejerna blivit slagen hemma och ligger på akuten med allvarliga skador. Man inser att några ytliga vänner är inte allt man behöver, man behöver de där nära vännerna, jag vände mig till min bästa killkompis, som stöttade mig igenom hela höstterminen och såg verkligen till att jag skulle må bättre.
-I julas var det 2 av mina kompisar som körde av vägen med bilen, den ena dog av skador innan ambulansen ens kommit, den andra dog 3 dagar senare av inre blödningar. Jag tappade mitt fotfäste, bägge två var som mina syskon. Jag förlorade dem, hade jag åkt som jag planerat, hade jag åkt dit över nyår som jag velat, då hade jag också suttit i bilen. Det är ren skräck att tänka så.
-Jag fann min tröst i bl.a min killkompis, snart utvecklades det till något som kunde likna att vara på g. Egentligen vet jag inte vad jag ska kalla det nu längre. Inte nu i efterhand. Man kan väl kanske säga att jag tyckte vi var tillsammans men du tyckte inte det. Du var otrogen redan första veckan. Med ditt ex. Jag vet kanske mer än dig om det fallet så jag tar inte upp det här. Men förlåta dig för det, det kommer jag aldrig göra!
Du förstörde så mycket av den jag var och det jag stod för.
-Jag fann en ny vän i henne, någon jag kunde lita på, prata med om allt och verkligen bry mig om. På några veckor så blev hon någon jag älskade. Älskar. Jag brydde mig mer om henne än om mitt eget liv. Men du verkar ha ont av det, att vi hittade varandra så bra. Jag orkar däremot inte bry mig om dina tankar om det hela för du har inget med det att göra längre.
-Förlorade två vänner inom loppet av 3 veckor...Det var svårt, men med hjälp av kompisarna och sömntabletterna så kunde jag klara mig igenom dagarna och sova mig igenom nätterna.
-Jag gjorde ett fel steg. Eller flera. Jag blev kär och sårad. Jag genomgick tydligen ett misstag från andra parten. Jag fick falska förhoppningar. Men allt det hör till det förflutna nu.
Jag behöver inte gå tillbaka, för det är ändå bara jag som bryr mig om det som hände.
Kärleken kommer och går, men vänskapen den består.
Vad skulle jag vara idag utan er <3
Åsa
Sebastian
Ni är verkligen dom två som alltid, oavsett tidpunkt och plats, ställt upp för mig.
<3
Egna Åsikter?
Postat av: Ämma
Awww otto
Postat av: Linnea
är så glad att du har vänner hos dig som kan ta hand om dig
Trackback
