Lillan

Jag tror att det är det nu. Dags för mig att hålla käften.

Men jag måste få ur det här ur mina tankar, annars dör jag väl av att hjärnan exploderar eller något.
I alla fall. Nu sitter jag här och tänker lite tillbaka, inte på tiden med kompisarna utan mer på tiden med exen.

Först ut var Kim I guess. Eller det var väl riktigt första "förhållandet", varade i drygt 5 månader om jag inte minns fel. Varje helg åkte någon av oss, en tur och retur biljett mellan Uppsala - Märsta. Jag kommer ihåg första gången han var här, då var Elin med, usch stackars dig älsk!! Men efter den dagen så började resan om de 5 månaderna. Visst det hade väl sina stunder, eller under den perioden var jag ju lycklig och faktiskt älskade honom. Trodde jag. Helt plötsligt kom jag faktiskt fram till det, det som jag faktiskt väntat mig. En kväll på tåget, tåget som avgick 18.10 från sthlm och 18.31 från Märsta för att vara exakt. Han var inte rätt, senaste månaderna hade man bara tänkt på en annan kille, pratat mer med honom än med sin egen pojkvän. Detta måste ha sitt slut. Nu.

Knappt 3 veckor senare så hade man i alla fall fått ihop en fri eftermiddag tillsammans med den som då kallades Esset, även kallad Marcus i min mun. Efter en liten promenad fram och tillbaka lite skrattande om ungen med ballongen som man inte kunde urskilja vilken som var vilken av dom, så hamnade vi på max. Och där blev vi sittande i drygt 6 timmar var det va? Mycket skrattande och pratande om allt och inget. Började väl typ 2 meter ifårn varandra och innan kvällen var slut så halvlåg jag i hans knä o kollade på hans mobil. När den dagen fick sitt slut, så fick jag sällskap till bussen och en kram som jag så länge längtat efter. Dagen efter hade pojken en match i Allians, då var det bara att kliva upp och ner på stan och byta buss.. Men först in och köpa lite godis och sen rusa till bussen. Dagen rann på och jag fick mig en kram innan jag fick sitta i halvstorm och vänta på bussen. Dagen efter tycker jag mig minnas att det iaf var en tidig match igen, och vad är bättre att göra då än att kliva upp och åka dit... Dagen led egentligen inte så långt innan allt förändrades... Mys på läktaren och snart en kyss. Jag minns fortfarande känslan. Den dagen var härlig och så var även följande tiden. Det varade väl drygt 5 månader det med. Jag fattar fortfarande inte varför det tog slut. Jag var så lycklig. Jag minns alla gånger jag hoppade av bussen o fångades i en famn direkt, eller när jag skulle åka o frös om kvällen o fick låna en tröja. Jag har fortfarande halsbandet kvar, det jag fick av dig.
Det hänger runt min hals varje dag, som en påminnelse om vad som var oss, vad det är jag saknar.

Till och från har vi försökt, Marcus har stått ut med mig 3 gånger sammanlagt.. Men varje gång har jag varit en idiot och gjort slut, och jag vet egentligen inte varför någon av gångerna, jo en gång kändes det bara som om jag var i vägen hela tiden. Jag var en idiot, det har jag konstaterat mer än en gång det här året.
 

Förlåt, nu sitter jag här med rinnande tårar när det var det jag försökte slippa.  Jag ville bara slippa tankarna, nu kom allt fler och tårarna kom i miljontals. Nu ska jag sluta skriva medans jag fortfarande ser vad som står...

Bye.


Once upon a time. Come what may, right? That was then. Not now. I'm sorry.