Lillan

Tänkte reda ut lite om vad folk "ser" mig som och vad jag "egentligen" är. Samtidigt som jag drar upp allt som händer nu o så. Så enkelt sagt, en uppdatering.

Folk får lätt bilder av andra, när man pratar över nätet eller bara träffas korta stunder med långa mellanrum.
Man tror att man då hittat den såkallade personen innanför skalet. Men oftast är det bara en lögn.
  Jag får ofta höra att jag har ett hjärta som är större än vad som är bäst för mig själv, och att jag alltid är så genom snäll. Enligt många så är jag den där i mängden, den som ingen kan sätta fingret på vem hon egentligen är.
Är hon mer än bara en i antalet?
Hon är en flicka man kan prata om precis vad som helst om och hon har oftast gått igenom det elelr vet hur det är av andra anledningar, hon kan ge tips och man kan alltid luta sig mot hennes axel. Hon är den starka av oss.
Guess what! Det är inte ens en tredjedel av den jag är! Jag är mer än den där goa grannflickan. 

  Visst, jag bryr mig om alla mina vänner, vissa mer än andra! Men jag vill ju inte att det ska hända någon det minsta ont! Jag blir sårad ibland men det spelar ingen roll för:
Jag tycker ju om er!
   Tro mig när jag säger att jag inte alltid är gosig och glad! Även jag kan bryta ihop totalt, gråta tills tårarna dör ut eller slänga saker så hårt det bara går. Har blivit kallad "Djävulens Dotter" kanske är det inte en helt ogrundad kommentar med tanke på mitt humör och att jag tappar kontrollen totalt..
  Jag har alltid varit den där lugna försiktiga tjejen, fram till jag började 9an, vilket snart är 2 år sen. Jag fick ta bort tandställningen och fick ett självförtroende igen. Hittade Åsa och allt började gå bättre. Jag var inte den som vågade visa vad jag kände inför andra. Okey, jag visar fortfarande inte hur ont jag har elelr om jag e ledsen inför andra. Men det är en annan femma. Jag ville göra mig ett namn och det gjorde jag.
  Ja, jag bevarar hemligheter, har varit med om en hel del och vill mer än gärna hjälpa när jag kan. Men jag vill gärna ha något tillbaka ibland. För ska jag ställa upp gång på gång och inte ens få ett tack. Då får det vara.
  Jag ställer som sagt alltid upp när jag kan och har tid över, men jag kan inte alltid vara den starka axeln att gråta emot.
Jag blir också sårad och ledsen, jag kan också känna smärtan och besvikelsen.

Senaste tiden har varit lite seg och jobbig och jag hoppas allt löser sig!
Lovet blev praktiskt taget förstört när man var tvungen att koncentrera sig på Fysikpluggande. DET SÖG!!   
   Sen stack Åsa till Värmland, och Ämma var uppe i norr och INGEN att träffa... Jag trött o seg o ensam som jag var satt och pratade med folk på msn och tillslut så fick jag iaf ut och träffa vänner och ha en kul timme på söndagen. Sen var det bara hem och kolla på  fysikböckerna och ta mod till sig och börja läsa! 
   Måndagen nalkades och gav inga glada nyheter med sig! Jag saknar dig så.
Måndagen rullade förbi i snigelfart och mitt enda ljus just nu är : 26 dagar tills jag åker!! 
Hem och ut med hunden och sen bita ihop o plugga fysik.
  Första april och veckans längsta dag, Tisdag. Dagen var den värsta på länge.. Knappt så jag klarade det psykiskt asså. Jag saknar dig! Kvällen kom smygande med mörkret. Jag träffade Åsa en kort stund och bara pratade. Behövde verkligen det Tack älsk! 
  Idag, då är det onsdag, jag hade fysikprov imorse... Det var förjävligt! Men nu är det över iaf! 
Jag åkte med Sofie, till skolan och från skolan, vi åkte runt lite i Sunnersta och Gottsunda och såg oss omkring innan hon körde hem mig. Det behövdes att få vara ute lite. Ikväll har jag inte så mycket läxor, bara mitt svenska projekt och drygt 200? sidor kvar i min bok o läsa ut tills imorn. 

Resten av veckan är DÖD ingen har ju ens tid eller lust o ses. 
Jag orkar inte tjata mer om det. Vill du ses, hör av dig.